Update.

Vill passa på att säga Grattis ännu en gång till mitt hjärta som tog studenten den 11:e Juni!
Nu är hon äntligen frisör på riktigt!



Hennes studentdag var verkligen minnesvärd. Vi fick besök av hela hennes släkt, och firade henne på Linköpings bästa restaurang.



MEN NU!
Nu har vi flyttat hem! Hem hem hem!
Jag, Emma och lilla Elmo.
(Elmo= vår lilla kattpojke)

Vi stormtrivs i vårt nya hus och vill aldrig flytta därifrån. Som det känns nu...
Enda kruxet är ju det här med bilar och körkort alltså. Vi har en bil, och jag har ett körkort.
Det vill säga: En bil, och ett körkort för lite!
Bor man som vi gör nu, så behöver man två utav varje.
Min mamma har erbjudit sig att övningsköra med Emma i sommar, så vi får hoppas på att det inte tar så lång tid.




För den som har ett jobb att erbjuda så är jag öppen för alla förslag. Alla förslag omkring Göteborg.





Nu måste jag fixa lite...
Hej så länge!

Eh?....



Ibland måste man tyvärr skämmas över att vara svensk.
Detta är ett sådant tillfälle, herregud!

Vetskapen om att detta är ett seriöst projekt från hennes sida, ökar verkligen underhållningsvärdet.
Men hjälp mig, jag sitter med en sjal för ansiktet.. Endast av medlidande!

Hollywoodfrun
Agnes-Nicole Winter - "A real man"





Lies beyond.




Ja, vilken vändning.
Bittersweet. Verkligen.

Vi flyttar alltså Inte till Luleå, utan istället flyttar vi till Göteborg.
Ska bli skönt att få vara hemma. Jag som har saknat det så.
Jag ska se till att Emma också ska trivas.
Vi flyttar in i ett litet hus på "landet", nära till havet.
Hur mysigt blir inte det då?
Emma och Jag i vårt eget lilla hus.
Kommer kännas konstigt att inte ha grannar som festar sönder väggarna i huset.. Men skönt!

Eventuellt så får hundarna bo hos oss nu.
Då det är mer rättvist mot dom, att få vara på ett och samma ställe. Heltid.
Hoppas kan man!



Nu ska vi gå och lägga oss!
Imorgon åker vi till Götet för att söka jobb.
Är det någon som har ett litet jobb att erbjuda,
så finns det två arbetsvilliga som bara väntar på ditt samtal!
Vi kan allt!





Nu sova!




I'm going home.


Change of plans.

Göteborg.




Nu flyttar vi hem.
13/6 - 10

Hemma, igen..



Var på Liseberg igår med Emma, Janina och Nina. Så sjukt mysigt att vara där parvis.
Emma blir som 5 år igen och vill springa till alla karuseller och sevärdigheter. Väldigt gulligt ;)
Skulle se dead by april på kvällen.. Men det var roligare att åka balder, kanonen och lisebergsbanan istället.
Vi åkte även sagoslottet, jag blev så himla glad av att jag fortfarande FÅR åka den.
Har inte åkt den på typ tio år, vilken dejavú.


Nu är det typ ingen tid kvar tills vi flyttar från Linköping. GÖTT!
Så ska vi bara se till att Janina också drar så vi kan träffa henne igen ;)
För tillbaka till Linköping åker jag nog aldrig.

Vi har för övrigt börjat rensa nu. Fyra sopsäckar med kläder, out! Det är helt tomt i våra garderober nu. I väntan på påfyllning..

Jag kan inte skriva samtidigt som jag kollar på "mannen som talar med hundar".
Jag blir för engagerad.


Nu går jag.


Long time no see.


Jag träffar en massa proffessionella människor som förklarar i en kvart vilken utbildning de har och hur duktiga de är. Visst är dom duktiga, det är dom. Men att ha tio år av utbildning och erfarenhet räcker inte alltid fram.
Inte fram till mig. Jag är extremt känslig för vem jag pratar med och om vad.

Jag trivdes bäst den enkla vägen, i partille. Varje Tisdag. Nästan.
Det var ju någonting jag kunde se fram emot, någonting jag kände hjälpte på minuten. När jag gick därifrån så var jag tömd på bekymmer och kunde se allt som var bra igen.
Jag pratade med någon som greppade mig, förstod mig. Hur ofta händer det att man träffar någon sådan? Sällan.
Och jag behövde aldrig ha ångest över att det skulle kosta mig en förmögenhet heller. Helt outstanding.
Alla borde ha en sådan.

( Sen är det en idé att gå och prata med någon som inte får dig att tappa tråden, endast på grund av hur snygg hon är. Herregud! )


Nej, nu ska jag fixa lite här, sen bär det av mot Tuve för att hämta upp Carmen!


Ha det fint!


Varför spelas inte min låt på radio?



Alla andra bidrag spelas dygnet runt på radio, men inte det bästa som hänt melodifestivalen?
(Förutom Sarah Dawn Finer då, förståss)






Jag kanske ska köpa hennes Album? Tror det.
Låten finns inte ens på Spotify. Suck!

Planet earth turns slowly.



I'd get a thousand hugs from ten thousand lightning bugs.




Känner att jag fick en behövlig dos av D-vitamin igår när jag låg på bänken utanför friskis. Toppen.
Tror alla behöver sticka ut näsan till solen för att överleva nästa vinter. Men gud vad gör jag, pratar om nästa vinter? Förbjudet!
Idag har vi haft vårstädning. Det är ju inte relativt tråkigt att städa, det är skittråkigt! Hujja.
Men men. Igår sa vi upp lägenheten från och med Juli. Läskigt. Men ändå, snart slipper vi Sveriges sorgligaste stad för alltid.
Har jag det jobbigt någon gång i livet, då ska jag återvända. Enbart för att påminna mig om att "det kunde varit värre, jag kunde bott här". Kanon att ha en backup-plan!

Nej ikväll peppar vi på Wipeout och hemmagjord pizza. Har inte bestämt mig än om jag ska med Emma på yogan eller inte?! Jag har ju en sådan rubbad träningsvärk från igår. Kanske vore det bra ändå! We'll see.

Längtar till Sofie, Lotta och Spex kommer hit! Så himla mysigt!



Nu återvänder jag till städandet och min tjej!










Kom ut, men viska gärna.



Jag har funderat mycket på Sveriges syn på Homosexualitet.
(Jag ska försöka att inte generalisera allt för mycket nu.)


Svenskar har en förmåga att vara duktiga på att jämföra sig själva med andra. Vi jämför förmågor, utseende, rikedom och till och med varandras barn. Är det inte sjukt? Jo, det tycker jag. Jag kan inga siffror, men visst har man hört ett skrämmande procentantal om hur många i Sverige som får någon form av anti-depp medicinering.
Skulle vi helt sluta upp med att jämföra oss med andra så skulle vi helt klart sänka det antalet.
Men, kanske hade vi inte haft någonting att sporra oss med då? Kanske är det så att det måste finnas någon som är bäst, så man har någonting att se som mål?
Jag svamlar, det var inte ens detta jag skulle skriva om.

Angående synen på homofobin i Sverige.
Svenskar är ju som sagt duktiga på att jämföra sig med andra.. Även i denna fråga.
Jag får ofta höra: "Det är tur att du bor här, där homosexualitet är så accepterat. Tänk om du bott i Afganistan?"
Men är det verkligen så accepterat här? Jag vågar inte hålla min flickvän i handen efter klockan nio på kvällen, är det att vara accepterad och trygg, eller? Knappast.
Får alla höra förnedrande ord på stan, och är alla rädda för att gå förbi stora killgäng på kvällen?
Eller är det bara vi.
Ibland låtsas vi att vi är megakända, för det är enda anledningen vi kan komma på för att människor ska vilja titta på oss så mycket som de gör.
Häromdagen stannade en bil bredvid oss när jag gav Emma en puss.
Han drog ner rutan, pekade med fingret som att "det där får ni inte hålla på med" och hånlog.
Jävligt liten grej för honom, som han antagligen släppte så fort han åkt därifrån.
Det satt kvar lite längre i oss.
Och man ångrar sig hela tiden, att man inte gjorde mer än att bara stod där och tog emot det.


Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket jag anpassar mig efter samhället, bara för att undvika att bli nedslagen eller få blåmärken i form av ord.






Ibland vill man vara mer än bara människa.
En dag vill jag rädda världen.







Your my object of affection, my drug of choice.





I get so high when you're with me.




Linköping.


I Linköping. Igen.


Första mars idag. Det syns inte.
Att den här istiden aldrig försvinner?
Hjälp alltså.
Jag är Göteborgare, jag är inte gjord för snö!

Nej! Nu ska vi sluta deppa och börja peppa!
Mars. Första vårmånaden. Skönt.
Snart är sommaren här, på riktigt.




Idag har jag inte gjort någonting. Planerar att fortsätta med det!
Ska hämta Emma från skolan snart, efter det ska vi hämta hennes dator
som hon glömde på bussen för över en månad sedan.
Ikväll ska jag föreslå myskväll med god middag, kanske en hyrfilm och lite snacks.
Känner jag Emma rätt så tackar hon inte nej till det.





Nej, nu ska jag duscha!



Hösäck!



Jag har haft mitt körkort nu i lite mer än ett halvår. Inte alls länge.
Och innan jag tog det så lovade jag mig själv att jag INTE ska bli som min mamma i trafiken.
Men vad händer? Nog kör jag bättre än vad hon gör, men jag sitter ju där och tycker att alla andra är idioter?!
VAD HÄNDER?
Jag som är så sansad. Även under min övningskörningsperiod så sa jag till mig själv att "Han såg mig säkert inte" och "Det där var nog inte meningen från hennes sida". Men klart som fan att han såg mig?
Han var bara så jävla "upptagen" av sitt eget liv att han "glömde" att tänka på mitt.
Yeah right, han gjorde det med flit!


Haha det är ju ganska ironiskt att jag tror mig själv köra bättre bil än alla andra som har haft körkort i 35 år.
Kanon Louise, bra självinsikt!

Nä, det ska jag öva på..
Inte att skaffa bra självinsikt, utan att förstå att alla människor kör inte lika bra som jag helt enkelt.

Jag är ingen trafikfara med mitt kloka tänk!














(Jag återkommer när mitt förnuft kommit till fånga)

Nostalgikritisk.



Hos Mamma.


Det är så konstigt och underligt att vara här, med tanke på hur jag lämnade detta hem.
Det hem som faktiskt är mitt barndomshem. Hur kan det påverka mig så mycket?


Idag ska jag och Emma åka till Alingsås. Blir antagligen ett besök hos min moster med kusiner.
Även besök på mammas och Christers café.
Också väldigt underligt att åka dit igen. Där har jag inte varit på flera år tror jag.
Melankoli.




Nej, nu ska jag ta tag i mig själv och sluta vara så nostalgikritisk. Nostalgikritisk? Är det ens ett ord?
Nu är det det.



Känner att jag börjar få mer och mer kontroll över tankarna i huvudet. DET är bra.
Shit jag är så duktig.



Jag har världens bästa pappa!



Det har jag verkligen. Så mycket som ställer upp för mig är oslagbart.
Han har mer eller mindre "tagit hand" om mig i en månad nu.
In och ut från sjukhus och fram och tillbaka från bokade tider. Helt outstanding!

Till råga på allt så har han även hjälpt mig ekonomiskt.
Idag har vi åkt runt halva stan för att hitta ett par rediga vinterskor till mig,
då han blir orolig för att jag går i ett par vanliga sneakers.
Inga vinterskor finns kvar att köpa. Ingenstans.
MEN! Vi hittade en riktigt bra vinterjacka till mig. OJ vad jag behövde en.
Och till ett sjukt bra pris med. Riktigt glad över den!

Men det största som har hänt är väl ändå att han köpt en bil till mig. EN BIL!
En riktig bil som startar när jag sätter i nyckeln. En FIN bil. En vinröd Ford Escort.
Herregud vilken lycka!
Detta gjorde han Enbart för att underlätta för mig i Linköping, så jag inte känner mig så fast.
Jag fattar inte att jag är så lyckligt lottad. Det är ju otroligt.

Det är ju verkligen inte pappa som ska skämma bort mig på det här sättet.
Han har ju varit där för mig, alltid.




Jag uppskattar verkligen allt som alla runt omkring mig gör för mig.
Mina föräldrar, syskon, vänner och flickvän.
Jag kan för allt i världen inte utrycka mig i ord hur mycket jag uppskattar det.





Tack!


Just nu.





Jag möter mina egna rädslor för att ge mig själv en chans.

Just nu.



Jag möter mina egna rädslor för att ge mig själv en chans.

confession.


Idag är en ny dag. Nya bekymmer och nya möjligheter. Gött!


Innan jag gick och la mig igår läste jag en redig bit utav boken som Emma vill att jag ska läsa, "Kärlekens fem språk". Emma har redan läst den och tycker sig kunna läsa vilket kärleksspråk jag har. Och nu vill ju jag såklart kunna läsa hennes.
I början av boken förklarar författaren hurdan förelskelsen ter sig. Det är lika skrämmande som mindblowing hur en förelskelse kan börja styra hela ens liv. Och hur man blir helt handlingsförlamad av att bara tänka på en annan människa.

När jag läser boken inser jag hur viktigt det är att var sak får ta sin tid. Och att äktenskapen ska man börja planera när förelskelsen lagt sig, när man lärt sig att älska varandra trots alla sin parters svagheter.

Det känns som att jag och Emma är där nu, det är nu vi lär oss älska varandra utan allt adrenalin som förelskelsen delar ut. Utan all överskottsenergi till att ligga uppe hela nätterna och prata om allt och inget.
Men någonstans så känns det som att det är Nu det börjar. Det är Nu vi lär oss varandra på riktigt, på nytt.
Ruset som går genom kroppen kan nu komma av bara tanken på att jag får leva med henne, att jag får ta del av alla hennes nedgångar och glädjetåg.
Det är nu vi ska kämpa för att våra personligheter ska komplettera varandra. Det är nu vi inte ska ge med oss i första taget, utan istället lyssna till vad vi själva vill och sedan diskutera med med varandra.

Jag fick en tankeställare igår. Jag tror att det lätt blir så att man planerar sin framtid, av rädsla för att den ska ta slut. Att man slänger sig in i förlovning och äktenskap för att bevisa för sig själv och sin partner att Vi hör ihop.
Utan att tveka kan jag erkänna att även jag tillhör den gruppen. Jag vill förlova mig med Emma för att jag älskar henne, för att jag någonstans vill ha även den tryggheten att veta att nu är det Vi, bara Vi.

Men när jag tänker på resten av mitt liv, så kan jag också vara realistisk och veta om att mycket kommer att hända. Och även om allt jag vill är att vara med Emma just nu, så är det ingen som kan garantera att vi kommer hålla ihop om tio år.
Men hon är min första stora kärlek. Oavsett om vi är tillsammans om tio år eller inte, så kommer hon alltid ha varit först.
Vad som än händer så var det Hon som kysste mig så det kändes i hela kroppen, först.
Och det var Hon som fick mig att inse hur det känns att vara kär på riktigt, först.

Det faktum att hon och jag delar så mycket tillsammans är skrämmande och häftigt.
Jag blir rädd när jag tänker på att det Kan ta slut. Att det faktiskt är en möjlighet.

Ingen kan veta hur det blir.
Men jag vet, att ska jag förlova mig någon gång.
Så vill jag att Emma ska vara först.






Idag.



Det ingår tydligen i min situation att man blir mer lättretlig och går igång på saker som man vanligen inte bryr sig om. Att detta påverkat mig tror jag få gått miste om.
Men egentligen är det på gott och ont. Nuförtiden har jag inga som helst problem att häva ur mig saker till människor som beter sig illa.
Jag är helt öppen med vilka människor jag tycker om och inte.
Och jag lägger faktiskt ner energi på att vara arg. Jag kan blir så jävla arg.
Innan har jag alltid varit sympatisk i alla situationer, tänkt från alla håll och kanter, sett andras problem före mina egna.
Jag har alltid haft lätt att dra slutsater och se samband i olika sammanhang.
Det kan jag fortfarande. Det gör jag fortfarande.
Men jag tillåter mig själv att bli förbannad och arg. Det är skönt att känna sig arg ibland. Det är det.
Kanske kan detta även vara ett friskhetstecken?
Friskhetstecken på så sätt att jag är engagerad i omvärlden, att jag inte tillåter mig själv att sluta mig till en instängd bubbla.

Oavsett hur taskiga omständigheter jag har omkring mig har jag alltid lyckats hålla mitt självförtroende på topp.
Även nu. Och det är ju någonting man verkligen kan glädjas åt. Jag är fortfarande bäst!



Nu ska jag kurera mig och kolla på sex and the city. Yes!




/Louise


Trouble will find you no matter where you go.




Carglass repair carglass replace. (Rubbat jobbig reklam)



Detta är dock en bra låt som sätter sig. Rejält.
Jag hör pling överallt.



Musik.



Det finns så mycket, och många att anpassa sig efter.

Så mycket omkring mig dagligen. Det är nästan så man glömmer bort vad man själv vill och kan.
Det är en farlig fälla vars konsekvenser inte är att leka med.


Ni vet hur skönt det kan vara att koppla bort allt, att helt och hållet gå in i sin egen värld ibland. Oavsett vilken metod man använder sig utav. Att bara fly från verkligheten, om det så bara är för några minuter.
Det som får mig att koppla bort allt är musik, det har det alltid varit. Musik som får igång mitt adrenalin, musik som går genom min kropp med ett lyckorus.
Det är som terapi. Det finns Musik för alla humör.
Ibland får jag lust att bara bada i min egen misär och tycka att allt är förjävligt och tråkigt. Att lyssna på musik som kan hålla mig på den nivån en stund är något av det bästa jag kan göra. Jag tömmer mig själv på dålig energi, det tar bara tre minuter och det håller i minst en vecka. Herregud så fantastiskt!

Musik som ger energi kan jag dock aldrig få nog av. Jag kan lyssna på samma låt om och om igen, utan att ruset försvagas alls. Igår satt jag på bussen hem till pappa och blev bara så himla taggad, det är ju helt otroligt.. Att så lite kan göra så mycket.

Jag saknar för övrigt tiden då man sparade sin veckopeng för att köpa singlar.



Jadu, detta inlägg kändes mer som en reminder för mig än ett inlägg för andra att läsa.
Men men. What to do.





Nu är det 6 dagar kvar tills det att jag får träffa min kärlek igen.
Vi har varit på olika håll i landet nu i mer än två veckor.
Det går inte en sekund utan att jag undrar vad hon gör precis just nu.
Och hela tiden önskar jag att hon var här, eller jag där.
Hon är min bättre halva.





Tidigare inlägg
RSS 2.0