iwroteyou

Jag har haft mitt körkort nu i lite mer än ett halvår. Inte alls länge.
Och innan jag tog det så lovade jag mig själv att jag INTE ska bli som min mamma i trafiken.
Men vad händer? Nog kör jag bättre än vad hon gör, men jag sitter ju där och tycker att alla andra är idioter?!
VAD HÄNDER?
Jag som är så sansad. Även under min övningskörningsperiod så sa jag till mig själv att "Han såg mig säkert inte" och "Det där var nog inte meningen från hennes sida". Men klart som fan att han såg mig?
Han var bara så jävla "upptagen" av sitt eget liv att han "glömde" att tänka på mitt.
Yeah right, han gjorde det med flit!


Haha det är ju ganska ironiskt att jag tror mig själv köra bättre bil än alla andra som har haft körkort i 35 år.
Kanon Louise, bra självinsikt!

Nä, det ska jag öva på..
Inte att skaffa bra självinsikt, utan att förstå att alla människor kör inte lika bra som jag helt enkelt.

Jag är ingen trafikfara med mitt kloka tänk!














(Jag återkommer när mitt förnuft kommit till fånga)

Hos Mamma.


Det är så konstigt och underligt att vara här, med tanke på hur jag lämnade detta hem.
Det hem som faktiskt är mitt barndomshem. Hur kan det påverka mig så mycket?


Idag ska jag och Emma åka till Alingsås. Blir antagligen ett besök hos min moster med kusiner.
Även besök på mammas och Christers café.
Också väldigt underligt att åka dit igen. Där har jag inte varit på flera år tror jag.
Melankoli.




Nej, nu ska jag ta tag i mig själv och sluta vara så nostalgikritisk. Nostalgikritisk? Är det ens ett ord?
Nu är det det.



Känner att jag börjar få mer och mer kontroll över tankarna i huvudet. DET är bra.
Shit jag är så duktig.

Det har jag verkligen. Så mycket som ställer upp för mig är oslagbart.
Han har mer eller mindre "tagit hand" om mig i en månad nu.
In och ut från sjukhus och fram och tillbaka från bokade tider. Helt outstanding!

Till råga på allt så har han även hjälpt mig ekonomiskt.
Idag har vi åkt runt halva stan för att hitta ett par rediga vinterskor till mig,
då han blir orolig för att jag går i ett par vanliga sneakers.
Inga vinterskor finns kvar att köpa. Ingenstans.
MEN! Vi hittade en riktigt bra vinterjacka till mig. OJ vad jag behövde en.
Och till ett sjukt bra pris med. Riktigt glad över den!

Men det största som har hänt är väl ändå att han köpt en bil till mig. EN BIL!
En riktig bil som startar när jag sätter i nyckeln. En FIN bil. En vinröd Ford Escort.
Herregud vilken lycka!
Detta gjorde han Enbart för att underlätta för mig i Linköping, så jag inte känner mig så fast.
Jag fattar inte att jag är så lyckligt lottad. Det är ju otroligt.

Det är ju verkligen inte pappa som ska skämma bort mig på det här sättet.
Han har ju varit där för mig, alltid.




Jag uppskattar verkligen allt som alla runt omkring mig gör för mig.
Mina föräldrar, syskon, vänner och flickvän.
Jag kan för allt i världen inte utrycka mig i ord hur mycket jag uppskattar det.





Tack!

Jag möter mina egna rädslor för att ge mig själv en chans.

Jag möter mina egna rädslor för att ge mig själv en chans.

Idag är en ny dag. Nya bekymmer och nya möjligheter. Gött!


Innan jag gick och la mig igår läste jag en redig bit utav boken som Emma vill att jag ska läsa, "Kärlekens fem språk". Emma har redan läst den och tycker sig kunna läsa vilket kärleksspråk jag har. Och nu vill ju jag såklart kunna läsa hennes.
I början av boken förklarar författaren hurdan förelskelsen ter sig. Det är lika skrämmande som mindblowing hur en förelskelse kan börja styra hela ens liv. Och hur man blir helt handlingsförlamad av att bara tänka på en annan människa.

När jag läser boken inser jag hur viktigt det är att var sak får ta sin tid. Och att äktenskapen ska man börja planera när förelskelsen lagt sig, när man lärt sig att älska varandra trots alla sin parters svagheter.

Det känns som att jag och Emma är där nu, det är nu vi lär oss älska varandra utan allt adrenalin som förelskelsen delar ut. Utan all överskottsenergi till att ligga uppe hela nätterna och prata om allt och inget.
Men någonstans så känns det som att det är Nu det börjar. Det är Nu vi lär oss varandra på riktigt, på nytt.
Ruset som går genom kroppen kan nu komma av bara tanken på att jag får leva med henne, att jag får ta del av alla hennes nedgångar och glädjetåg.
Det är nu vi ska kämpa för att våra personligheter ska komplettera varandra. Det är nu vi inte ska ge med oss i första taget, utan istället lyssna till vad vi själva vill och sedan diskutera med med varandra.

Jag fick en tankeställare igår. Jag tror att det lätt blir så att man planerar sin framtid, av rädsla för att den ska ta slut. Att man slänger sig in i förlovning och äktenskap för att bevisa för sig själv och sin partner att Vi hör ihop.
Utan att tveka kan jag erkänna att även jag tillhör den gruppen. Jag vill förlova mig med Emma för att jag älskar henne, för att jag någonstans vill ha även den tryggheten att veta att nu är det Vi, bara Vi.

Men när jag tänker på resten av mitt liv, så kan jag också vara realistisk och veta om att mycket kommer att hända. Och även om allt jag vill är att vara med Emma just nu, så är det ingen som kan garantera att vi kommer hålla ihop om tio år.
Men hon är min första stora kärlek. Oavsett om vi är tillsammans om tio år eller inte, så kommer hon alltid ha varit först.
Vad som än händer så var det Hon som kysste mig så det kändes i hela kroppen, först.
Och det var Hon som fick mig att inse hur det känns att vara kär på riktigt, först.

Det faktum att hon och jag delar så mycket tillsammans är skrämmande och häftigt.
Jag blir rädd när jag tänker på att det Kan ta slut. Att det faktiskt är en möjlighet.

Ingen kan veta hur det blir.
Men jag vet, att ska jag förlova mig någon gång.
Så vill jag att Emma ska vara först.

Det ingår tydligen i min situation att man blir mer lättretlig och går igång på saker som man vanligen inte bryr sig om. Att detta påverkat mig tror jag få gått miste om.
Men egentligen är det på gott och ont. Nuförtiden har jag inga som helst problem att häva ur mig saker till människor som beter sig illa.
Jag är helt öppen med vilka människor jag tycker om och inte.
Och jag lägger faktiskt ner energi på att vara arg. Jag kan blir så jävla arg.
Innan har jag alltid varit sympatisk i alla situationer, tänkt från alla håll och kanter, sett andras problem före mina egna.
Jag har alltid haft lätt att dra slutsater och se samband i olika sammanhang.
Det kan jag fortfarande. Det gör jag fortfarande.
Men jag tillåter mig själv att bli förbannad och arg. Det är skönt att känna sig arg ibland. Det är det.
Kanske kan detta även vara ett friskhetstecken?
Friskhetstecken på så sätt att jag är engagerad i omvärlden, att jag inte tillåter mig själv att sluta mig till en instängd bubbla.

Oavsett hur taskiga omständigheter jag har omkring mig har jag alltid lyckats hålla mitt självförtroende på topp.
Även nu. Och det är ju någonting man verkligen kan glädjas åt. Jag är fortfarande bäst!



Nu ska jag kurera mig och kolla på sex and the city. Yes!




/Louise

Carglass repair carglass replace. (Rubbat jobbig reklam)



Detta är dock en bra låt som sätter sig. Rejält.
Jag hör pling överallt.

Det finns så mycket, och många att anpassa sig efter.
Så mycket omkring mig dagligen. Det är nästan så man glömmer bort vad man själv vill och kan.
Det är en farlig fälla vars konsekvenser inte är att leka med.


Ni vet hur skönt det kan vara att koppla bort allt, att helt och hållet gå in i sin egen värld ibland. Oavsett vilken metod man använder sig utav. Att bara fly från verkligheten, om det så bara är för några minuter.
Det som får mig att koppla bort allt är musik, det har det alltid varit. Musik som får igång mitt adrenalin, musik som går genom min kropp med ett lyckorus.
Det är som terapi. Det finns Musik för alla humör.
Ibland får jag lust att bara bada i min egen misär och tycka att allt är förjävligt och tråkigt. Att lyssna på musik som kan hålla mig på den nivån en stund är något av det bästa jag kan göra. Jag tömmer mig själv på dålig energi, det tar bara tre minuter och det håller i minst en vecka. Herregud så fantastiskt!

Musik som ger energi kan jag dock aldrig få nog av. Jag kan lyssna på samma låt om och om igen, utan att ruset försvagas alls. Igår satt jag på bussen hem till pappa och blev bara så himla taggad, det är ju helt otroligt.. Att så lite kan göra så mycket.

Jag saknar för övrigt tiden då man sparade sin veckopeng för att köpa singlar.



Jadu, detta inlägg kändes mer som en reminder för mig än ett inlägg för andra att läsa.
Men men. What to do.





Nu är det 6 dagar kvar tills det att jag får träffa min kärlek igen.
Vi har varit på olika håll i landet nu i mer än två veckor.
Det går inte en sekund utan att jag undrar vad hon gör precis just nu.
Och hela tiden önskar jag att hon var här, eller jag där.
Hon är min bättre halva.