iwroteyou

Idag är en ny dag. Nya bekymmer och nya möjligheter. Gött!


Innan jag gick och la mig igår läste jag en redig bit utav boken som Emma vill att jag ska läsa, "Kärlekens fem språk". Emma har redan läst den och tycker sig kunna läsa vilket kärleksspråk jag har. Och nu vill ju jag såklart kunna läsa hennes.
I början av boken förklarar författaren hurdan förelskelsen ter sig. Det är lika skrämmande som mindblowing hur en förelskelse kan börja styra hela ens liv. Och hur man blir helt handlingsförlamad av att bara tänka på en annan människa.

När jag läser boken inser jag hur viktigt det är att var sak får ta sin tid. Och att äktenskapen ska man börja planera när förelskelsen lagt sig, när man lärt sig att älska varandra trots alla sin parters svagheter.

Det känns som att jag och Emma är där nu, det är nu vi lär oss älska varandra utan allt adrenalin som förelskelsen delar ut. Utan all överskottsenergi till att ligga uppe hela nätterna och prata om allt och inget.
Men någonstans så känns det som att det är Nu det börjar. Det är Nu vi lär oss varandra på riktigt, på nytt.
Ruset som går genom kroppen kan nu komma av bara tanken på att jag får leva med henne, att jag får ta del av alla hennes nedgångar och glädjetåg.
Det är nu vi ska kämpa för att våra personligheter ska komplettera varandra. Det är nu vi inte ska ge med oss i första taget, utan istället lyssna till vad vi själva vill och sedan diskutera med med varandra.

Jag fick en tankeställare igår. Jag tror att det lätt blir så att man planerar sin framtid, av rädsla för att den ska ta slut. Att man slänger sig in i förlovning och äktenskap för att bevisa för sig själv och sin partner att Vi hör ihop.
Utan att tveka kan jag erkänna att även jag tillhör den gruppen. Jag vill förlova mig med Emma för att jag älskar henne, för att jag någonstans vill ha även den tryggheten att veta att nu är det Vi, bara Vi.

Men när jag tänker på resten av mitt liv, så kan jag också vara realistisk och veta om att mycket kommer att hända. Och även om allt jag vill är att vara med Emma just nu, så är det ingen som kan garantera att vi kommer hålla ihop om tio år.
Men hon är min första stora kärlek. Oavsett om vi är tillsammans om tio år eller inte, så kommer hon alltid ha varit först.
Vad som än händer så var det Hon som kysste mig så det kändes i hela kroppen, först.
Och det var Hon som fick mig att inse hur det känns att vara kär på riktigt, först.

Det faktum att hon och jag delar så mycket tillsammans är skrämmande och häftigt.
Jag blir rädd när jag tänker på att det Kan ta slut. Att det faktiskt är en möjlighet.

Ingen kan veta hur det blir.
Men jag vet, att ska jag förlova mig någon gång.
Så vill jag att Emma ska vara först.