iwroteyou

Alla andra bidrag spelas dygnet runt på radio, men inte det bästa som hänt melodifestivalen?
(Förutom Sarah Dawn Finer då, förståss)






Jag kanske ska köpa hennes Album? Tror det.
Låten finns inte ens på Spotify. Suck!

I'd get a thousand hugs from ten thousand lightning bugs.




Känner att jag fick en behövlig dos av D-vitamin igår när jag låg på bänken utanför friskis. Toppen.
Tror alla behöver sticka ut näsan till solen för att överleva nästa vinter. Men gud vad gör jag, pratar om nästa vinter? Förbjudet!
Idag har vi haft vårstädning. Det är ju inte relativt tråkigt att städa, det är skittråkigt! Hujja.
Men men. Igår sa vi upp lägenheten från och med Juli. Läskigt. Men ändå, snart slipper vi Sveriges sorgligaste stad för alltid.
Har jag det jobbigt någon gång i livet, då ska jag återvända. Enbart för att påminna mig om att "det kunde varit värre, jag kunde bott här". Kanon att ha en backup-plan!

Nej ikväll peppar vi på Wipeout och hemmagjord pizza. Har inte bestämt mig än om jag ska med Emma på yogan eller inte?! Jag har ju en sådan rubbad träningsvärk från igår. Kanske vore det bra ändå! We'll see.

Längtar till Sofie, Lotta och Spex kommer hit! Så himla mysigt!



Nu återvänder jag till städandet och min tjej!

Jag har funderat mycket på Sveriges syn på Homosexualitet.
(Jag ska försöka att inte generalisera allt för mycket nu.)


Svenskar har en förmåga att vara duktiga på att jämföra sig själva med andra. Vi jämför förmågor, utseende, rikedom och till och med varandras barn. Är det inte sjukt? Jo, det tycker jag. Jag kan inga siffror, men visst har man hört ett skrämmande procentantal om hur många i Sverige som får någon form av anti-depp medicinering.
Skulle vi helt sluta upp med att jämföra oss med andra så skulle vi helt klart sänka det antalet.
Men, kanske hade vi inte haft någonting att sporra oss med då? Kanske är det så att det måste finnas någon som är bäst, så man har någonting att se som mål?
Jag svamlar, det var inte ens detta jag skulle skriva om.

Angående synen på homofobin i Sverige.
Svenskar är ju som sagt duktiga på att jämföra sig med andra.. Även i denna fråga.
Jag får ofta höra: "Det är tur att du bor här, där homosexualitet är så accepterat. Tänk om du bott i Afganistan?"
Men är det verkligen så accepterat här? Jag vågar inte hålla min flickvän i handen efter klockan nio på kvällen, är det att vara accepterad och trygg, eller? Knappast.
Får alla höra förnedrande ord på stan, och är alla rädda för att gå förbi stora killgäng på kvällen?
Eller är det bara vi.
Ibland låtsas vi att vi är megakända, för det är enda anledningen vi kan komma på för att människor ska vilja titta på oss så mycket som de gör.
Häromdagen stannade en bil bredvid oss när jag gav Emma en puss.
Han drog ner rutan, pekade med fingret som att "det där får ni inte hålla på med" och hånlog.
Jävligt liten grej för honom, som han antagligen släppte så fort han åkt därifrån.
Det satt kvar lite längre i oss.
Och man ångrar sig hela tiden, att man inte gjorde mer än att bara stod där och tog emot det.


Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket jag anpassar mig efter samhället, bara för att undvika att bli nedslagen eller få blåmärken i form av ord.






Ibland vill man vara mer än bara människa.
En dag vill jag rädda världen.

I Linköping. Igen.


Första mars idag. Det syns inte.
Att den här istiden aldrig försvinner?
Hjälp alltså.
Jag är Göteborgare, jag är inte gjord för snö!

Nej! Nu ska vi sluta deppa och börja peppa!
Mars. Första vårmånaden. Skönt.
Snart är sommaren här, på riktigt.




Idag har jag inte gjort någonting. Planerar att fortsätta med det!
Ska hämta Emma från skolan snart, efter det ska vi hämta hennes dator
som hon glömde på bussen för över en månad sedan.
Ikväll ska jag föreslå myskväll med god middag, kanske en hyrfilm och lite snacks.
Känner jag Emma rätt så tackar hon inte nej till det.





Nej, nu ska jag duscha!